Grät i flera timmar igår, det är verkligen sjukt hur livet kan slumpa sig, hur jävla sjuka människor kan vara. Hur jävla egoistiksa hur jävla falska och så jävla fula dom är egentligen, någonstans tror jag att jag föddes för att ta allas smärta, ta all ångest i världen och all dödslängtan i världen.

när folk ser mig skrattar jag och ler, sminkar mig och kan se fräsh ut, det är ingen som kan förstå hur det känns på insidan, ingen kan tro att jag ligger hemma med ångest i flera dagar, gråter mig till söms, måste ta 3 atarax för att ens klara av att stå på benen, känner hur mina murar sakta men säkert rivs, och jag känner mig extremt naken, rädd och förvirrad.

tänk om någon kunde säga " det blir bra sofia" du kommer klara dig, tänk om någon kunde öppna en varm kram, tänk om någon kunde slå mig i huvudet, tänk om någon kunde ta bort min smärta, någon kunde ta bort min längtan, till något som inte finns, tänk om någon kunde ruska upp mig och säga att jag är patetisk och värdelös, precis som jag är.

denna oändliga tomhet skär i mig som rakblad mot min hud, senaste gången jag skar mig var i november 2007, det är 6 år sen nu, men jag funderar på det varje dag, jag vill flytta min smärta från hjärtat till något, blod är fint, rött, rödare än kärlek, 

men sen inser jag

jag är redan

död.

hellre levande död, än död levande?

min enda kärlek är atarax, min bästa vän och jag, död.

ren och skär ångest är exakt vad jag känner just nu.
förstår inte ens hur jag orkar sitta upp eller ens tänka, känns som att jag har tänkt förmycket,

fick ett par tabletter av en bekant till mig, mot oro/ångest, de hjälper verkligen, men jag är rädd att bli beroende, eller somna på olämpliga tillfällen eller sluta som tablettkvinna, 

typ precis som om jag inte hade något val.

Jag vill inte va den där tablett-fia som för 20 års sen gjorde ett val att ta emot tabletterna, men inte klarar av att stanna där utan gå till tyngre,
MEN JAG FÅR JU INGEN HJÄLP,VAD SKA JAG GÖRA?

jag försöker verkligen, men fick brev från psyk herromdan där det stod att jag måste vänta 3 månader för att få en ny tid, och på mitt första möte sa de att jag var prioriterad, jag berättade även att jag inte orkar så länge till utan att detta måste gå fort.

Jag är inte intresserad av akut psyk, för det första så kostar det 80kr/dan att vara inlagd på psyk som du betalar ur egen ficka, nummer 2, de kommer bara ge mig massa tabletter och det är inte tabletter jag vill åt, är det tabletter jag vill ha så kan jag fixa det på ett annat sätt än gå via akut-psyk. Jag vill ha en förklaring, till varför jag är som jag är, och tänker som jag tänker och framförallt lever med denna dagliga ångest.

det är bara en tidsfråga innan jag ger upp.

men det är okej, jag klarar mig väl.

vet att folk som läser denna blogg kommenterar och skickar mejl angående att jag ska sluta vara deprimerad och göra något åt problemet, och det är precis vad jag gör, denna blogg är min blogg och jag skiter i vilka som läser den och vilka som inte gört, skiter i hur jag stavar för detta är ett sett för mig att hålla mig ifrån ett skadebeteende. 
så ni som sitter och klagar, era kommentarer tas bort direkt och jag kommer aldrig ens orka ta upp en diskus med er, så jävla värdelösa och förståndshandikappade är ni.

#endofstory

Bara så sjukt iriterad just nu, vem eller vad som än sägs får mig att dampa sönder, är så jävla trött på allmänehten, är så trött att alltid vara den som "alltid finns där" är trött för att jag har sovit så jävla dåligt i natt,

är trött på grannjävlen som inte bokat tid men som ändå tagit en av två tvättmasikner,

är  trött på killen på jobbet som vill träffas men inte fattar att jag inte har lust.
han borde tröttna.

är trött på att alltid ställa upp

är trött av maten och städning

är förbannad på psyk för att jag måste vänta 3 månader för att få en tid för en utredning,

är förbannad för det kostar 300 kr/besök.

är allmänt less på att leva,

allmänt less på livet

allmänt less på min egen existens

totalt less på mitt humör
undrar varför jag känner som jag känner,
jälvligt trött på alla jävlar som inte kan lämna mig ifred,
jag vill bara att det ska va tyst.

punkt.

Det är ofta många personer som talar om hur söt jag här, och frågar varför jag inte har en partner, och det stör mig, det verkar störa folk mer än mig att jag inte har någon partner. Jag vet att jag skulle bli världens bästa partner men jag känner att jag har mycket att jobba med migsjälv innan jag kan "dra in" någon annan i mitt liv.

Just nu de senaste 10 åren har jag fått fokusera på mina vänner och deras förhållanden, de går åt helvete och då finns jag där gotrogen och plockar upp de shit som deras partner lämnat, och att se allt falla gör mig rädd att någonsin kunna lita på någon, så många gånger som jag har blivit sviken, gör mig också rädd att förlita mig till någon.

Jag har blivit så känslokall på senaste, visar inte mina känslor, talar inte om dem för att jag litar inte på någon, jag har alltid varit en bättre lyssnare än talare, något som jag ibland fått ångra eftersom folk utnyttjar mig.

Jag vill ha mina känslor tillbaka, jag vill kunna känna igen, jag vill att folk slutar lägga sig i mitt liv, jag vill hitta den jag trivs med,

btw jag är lesbisk.

Tror kroppen börjar säga ifrån när det gäller stress och hur jag mår osv, jag får ofta sura uppstörningar, jag äter max 1 gång per dag och sover typ bort mitt liv,

Var på vårdcentralen igår och det visade sig att jag hade en inflamation i visdomstanden + att jag hade halsont med hög feber och ont i öra och huvud, tror min kropp börjar säga ifrån på riktigt, drar självmant på sig sjukdommar för att jag ska vara hemma från jobbet och ta det lugnt.

Börjar få konstiga vibes från folk, fick ett par tabletter från en vän så man sover bättre och som lindrar mot ångest och oro, man blir lugn men trött till en början, helt jävla underbart, har fått sovit en hel natt utan mardrömmar eller något på sisådär 10 år, första gången, jag känner ingenting knappt.

på fredag ska jag till min psykolog, ska blir så grymt skönt, hon har haft semester så vi har inte kunnat träffa, förut när hon var med mig på psykkliniken för mitt första samtal angående min kommande utredning på en eventuell psykisk sjukdom, #yolo 

peace out.

idag är det en såndär dag då man verkligen vill dra något gammalt över sig, man orkar liksom inte, bara en såndär tomhetskänsla och man inser vad man har och inte har, jobbigt att låta tankarna skena iväg och bli skit, har världens underbaraste vänner men ibland räcker inte det.

Känns alltid som att jag måste ställa upp när de mår dåligt eller jag ställer upp rättare sagt, men när jag mår dåligt, så finns de inte där för mig, det kan få mig att tvivla på en vänskap, inte just därför men det är en stor skillnad och göra mening av det man säger, oavsett hur jag mår så ställer jag alltid upp för de människor jag bryr mig om. Känns lite som ett utnyttjande från min sida, iofs ska man väl vara glad för att de vänder sig till en när de mår dåligt för det betyder ju att du är ljuset i deras mörkerhet, men ibland känner jag att de kanske också vill vara ett ljus och inte bara ett stort svart moln.

typ. eller vadfan vet jag? #fml
det är väl ungefär så det känns.
hjälp.

Tycker helt enkelt att allt i vår värld förskönas så mycket, man ska vara så lycklig och man är bara lycklig om man har alla pengar i världen, alla dessa meningslösa bloggar med bara massa ordbajseri, vad man har schoppat och med vem man har ätit och vem som blev fullast på festen, vem som ser ut som ett spöke utan smink och vem som ser lyckligast ut med 10 kg brunkräm i ansitket, jag blir så trött att ingen vågar ta tag i verkligheten, visar livet som det är egentligen. 

Var är verkligheten? Var finns det personliga hos människor? Var finns känslora? Var finns ångesten? Hur lever vi utan photoshop och hur vågar vi leva utan smink? Vad är det som händer egentligen?

exakt det, är denna blogg,
verklighetens nakenhet, ärlighet, känslor och ren och skär ångest, 
välkommen till vardagen.