Grät i flera timmar igår, det är verkligen sjukt hur livet kan slumpa sig, hur jävla sjuka människor kan vara. Hur jävla egoistiksa hur jävla falska och så jävla fula dom är egentligen, någonstans tror jag att jag föddes för att ta allas smärta, ta all ångest i världen och all dödslängtan i världen.

när folk ser mig skrattar jag och ler, sminkar mig och kan se fräsh ut, det är ingen som kan förstå hur det känns på insidan, ingen kan tro att jag ligger hemma med ångest i flera dagar, gråter mig till söms, måste ta 3 atarax för att ens klara av att stå på benen, känner hur mina murar sakta men säkert rivs, och jag känner mig extremt naken, rädd och förvirrad.

tänk om någon kunde säga " det blir bra sofia" du kommer klara dig, tänk om någon kunde öppna en varm kram, tänk om någon kunde slå mig i huvudet, tänk om någon kunde ta bort min smärta, någon kunde ta bort min längtan, till något som inte finns, tänk om någon kunde ruska upp mig och säga att jag är patetisk och värdelös, precis som jag är.

denna oändliga tomhet skär i mig som rakblad mot min hud, senaste gången jag skar mig var i november 2007, det är 6 år sen nu, men jag funderar på det varje dag, jag vill flytta min smärta från hjärtat till något, blod är fint, rött, rödare än kärlek, 

men sen inser jag

jag är redan

död.

hellre levande död, än död levande?

min enda kärlek är atarax, min bästa vän och jag, död.