idag är det en såndär dag då man verkligen vill dra något gammalt över sig, man orkar liksom inte, bara en såndär tomhetskänsla och man inser vad man har och inte har, jobbigt att låta tankarna skena iväg och bli skit, har världens underbaraste vänner men ibland räcker inte det.

Känns alltid som att jag måste ställa upp när de mår dåligt eller jag ställer upp rättare sagt, men när jag mår dåligt, så finns de inte där för mig, det kan få mig att tvivla på en vänskap, inte just därför men det är en stor skillnad och göra mening av det man säger, oavsett hur jag mår så ställer jag alltid upp för de människor jag bryr mig om. Känns lite som ett utnyttjande från min sida, iofs ska man väl vara glad för att de vänder sig till en när de mår dåligt för det betyder ju att du är ljuset i deras mörkerhet, men ibland känner jag att de kanske också vill vara ett ljus och inte bara ett stort svart moln.

typ. eller vadfan vet jag? #fml
det är väl ungefär så det känns.
hjälp.